Tänkte här dryfta lite om min filosofi och tankar om jakten och om varför jag jagar, vad är det som driver en till detta ibland hejdlösa jagandet.

När man sitter på en stubbe i skogen väntandes på en hund eller som nu ibland på grisvak några timmar mitt i vinterkyla och mörker hinner man tänka en hel del. Tankar om allt möjligt hinner bearbetas i hjärnan under ibland händelselösa stunder, en form av meditation skulle jag vilja påstå. Nyttiga stunder av ensamhet och eftertänksamhet, nåt som jag tror det flesta mår bra av. En del går till terapeuten andra till skogen! Här rensas hjärnan på allt skräp som samlar sig under icke jakt.

På sista tiden har funderat mycket på just detta, varför jagar jag? Många skulle svara på den frågan med naturupplevsen, det förstklassiga köttet, de sociala med jaktkamrater tycker många är viktigt och en del jagar för trofeér. Många älskar prylar och fastnar i vapen och tillbehör, byter bössor o kikare oftare än de fäller vilt.

Själv är jag tämligen ointresserad av både trofeér och vapen, såpass att jag aldrig har monterat ett horn själv...och skulle aldrig(man ska aldrig säga aldrig) betala några större summor för att skaffa större än de jag har. Hornen på väggen är minnen på lyckade jakter, stora som små. Så trofeéjägare är jag inte.

Har haft samma vapen sen jag började på Dianas stigar, så vapendelen är det inte heller. Men visst finns tankar på att fylla på vapenskåpet ibland...

Vilt kött äter vi mycket och ofta, mest fågel. Men det skulle vara MYCKET billigare att köpa över disk än att skjuta det själv. Har träffat många älgjägare som säger de jagar för köttet, de skulle behöva en miniräknare.

Naturupplevelsen är väl den som hamnar närmast min tanke men ändå inte, den kan jag få ändå med fiskespöet eller kameran.

Den sociala gemenskapen är viktig, näst efter att jaga är att prata jakt det roligaste man kan göra! Men då jag jagar mycket själv är det ändå inte det.

Varför jagar jag då? Naturligtvis är det en mix av allt det ovanstående men framförallt skulle jag säga att just vid ögonblicket när man överlistat villebrådet är den känslan som får mig att forsätta, ögonblicket då tid och rum går ifrån noll till överljudsfart på en bråkdel av en sekund. Den känslan är enorm, adrenalinet flödar och man känner sig levande, när man står där och allt stämmer, man har gjort allt rätt! Alla förberedelser med att lära sig marken, vart djuren rör sig och hur dom rör sig har lönat sig. När man står där med fingret på säkringen och avgör om det som kommer är skjutbart eller inte, ska jag ta skottet eller inte, oftare med åren har det skjutbara fått passera även de.  

Är det för ens egna hund blir känslan dubbel, alla timmar tillsammans har till slut lönats sig. Utan hund jagade jag nog inte alls, så förmodligen det är det som är det viktigaste ändå!?

Det är dom korta intensiva stunder som gör att man gör det man gör!

Mer jakt åt folket/skitjakt på er